Nils Ferlin siluett

Ferlin Signation

 

 

 

 

Livet och döden

 

Slutet

 

INTE ENS - (ur Goggles (1938))

 

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.



 

NATTKVARTER (ur Barfotabarn (1933))

 

När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, och stum
mot evigheten traska
- det är en ren formalitet
för mången att han dör.

 

Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
och blåser ut din fackla ...
Det är en ren formalitet,
- sen är det inget alls.

 

Sen är det inte någonting
- du slumrar grönt och fagert
och glömmer alla bittra sting
och sår som livet gav.
Ditt finger i din fingerring
det blir så vitt och magert -
men du förmärker ingenting
där nere i din grav.

 

Du saknar ingen tid som går
men sover som Törnrosa.
Törnrosa sov i hundra år
men du ska sova mer.
Du saknar ingen tid som går
ty strävsamt var din kosa
och det var knappt du tog dej hit
till detta nattkvarter.

 


 

SOM ETT ÖDEHUS (ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))

 

Ditt öga är tomt som ett ödehus,
det tör bo någon där likväl:
Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus
ibland. - Kan det vara din själ?

 


 

VID DIKTENS PORT (ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))

 

Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.

Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.

Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.

 


 

Här vilar en man

som var mycket rädd

för döden.

Livet borde likväl

ha lärt honom motsatsen.

 

...

 

Vanitas vanitatum:

Ett liv, ett kors, ett datum.

 

 

    

   

       Nils Ferlin

 

 11 dec 1898 – 21 okt 1961

 


 

 

 
                        I samarbete med Nils Ferlins släkt                                  ferlin_penna_tigth